insideblondie

Okej, nu kommer det här jättelååååånga inlägget, det är dags att släppa ut det och låta det försvinna. 

 Den första december 2006 blev jag tillsammans med min första riktiga kärlek. Vi hade nästan nio underbara månader tillsammans innan han var otrogen för första gången. Det var helgen innan skolan skulle börja och jag han och två andra kompisar festade lite. Det slutade med att jag och en killkompis halv däckade. Då gick min kille och min bästa vän ut på promenad. När de gått fick jag västa panikkänslan och kände verkligen att någon konstigt skulle hända. Killkompisen lugnade mig och sa att ingenting skulle hända och att de aldrig skulle göra så mot mig.
Han hade fel. En eller två veckor senare (kommer inte riktigt ihåg) fick jag veta att de hade haft sex två gånger den kvällen. Jag kunde inte fatta att det hänt och jag tror att det var därför jag kunde förlåta de båda så lätt. Min kille och min bästa vän, nej det kunde bara inte vara sant. Jag menar så gör man ju inte, eller finns det människor som gör det?
Jaja, jag förlät dom iallafall men ville inte att de skulle prata med varandra. Allt var som vanligt och jag mådde bra och kände att jag kunde lita på dem igen. Trodde jag.. En kväll när jag satt vid datorn och precis pratat med min bästa vän så skrev en annan kompis till mig och frågade om hon hade sagt nått speciellt, jag tänkte efter men nej det hade hon inte. Då skrev den andra kompisen "dem har gjort det igen". Först fattade jag inte vad hon menade men sen. Hela min värld rasade. Här satt jag och trodde att jag kunde lita på dom och att det bara var ett misstag och att de båda ångrade sig. Tårarna bara sprutade och jag frågade min kille om det var sant, hans svar blev "tyvärr". Jag kunde bara inte tro det. Hela tiden så har de sagt att de ångrar det och att de inte skulle göra det igen, så gör dom det iallafall, JAG FÖRSTÅR INTE. Jag grät tills tårarna tog slut, sen tänkte jag efter. Jag kunde fortfarande inte riktigt fatta det. Det blev aldrig verkligt för mig utan det var nått som bara inte kunde hända så jag vet inte, det var något så overkligt för mig så jag fattade inte heller den här gången att det hade hänt, jag förlät de båda fast nu mådde jag sämre på insidan. Tankarna bara strömade "är det något fel på mig? Är jag inte tillräckligt snygg? Har jag för små bröst? VARFÖR VARFÖR VARFÖR?" Självförtroendet sjönk till botten. Det tog nästan fem månader innan jag kunde lita på min kille igen. Jag kollade hans telefon konstant och så fort han inte svarade så fick jag panik och tänkte att han var otrogen igen. Men det började bli bättre och på karrofesten 15 maj08 så kände jag faktiskt att jag kunde lämna honom ensam och gå och dansa utan att hålla koll på honom hela tiden. Vilket såklart jag inte skulle ha gjort. Han hade bytt nummer med en tjej som han sedan började sms:a med ganska mycket. Det var inte det som störde mig utan sakerna de skrev, "puss snygging" och så vidare, det är liksom min kille och jag ville inte att någon annan tjej skulle skriva så. Jag sa det till honom och frågade om han kunde sluta skriva med henne, Det kunde han inte, hon var en såååå bra kompis och de kunde prata och allt. Det gjorde mig både arg och ledsen. Jag hade faktiskt slutat pratat med min bästa killkompis som jag känt i 3 år för hans skull för att han blev svartsjuk. De fortsatte sms:a fast han bytte namn på henne till ett som han inte trodde att jag skulle fatta att det var hon. Men när han sov så läste jag hans sms och fattade direkt att det var hon. Jag blev helt förstörd/förbannad och jag vet inte vad när jag såg vad han skrivit "jag tror fan att jag börjar bli kär i dig." Det gör ont i min fortfarande när jag tänker på det. Det är nu det blir jobbigt. Jag känner att tårarna vill fram..
Men iallafall, jag slog till honom och skrek "NU GÅR JAG HEM!" Tårarna rann och jag sprang ut därifårn trots han försök till att få mig att stanna. Han kom hem till mig strax efter jag kommit innan för dörren, han försökte förklara sig och säga att han inte menade det. När jag då frågade varför han skrev det kunde han inte svara. Nu sa jag att han fick välja, mig eller henne. Han sa bara att jag var töntig som höll på så och skrattade bort det. Det var ännu en sak som gjorde ont i mig, Att han inte kunde säga "klart att jag väljer dig älskling" eller vad som helst, Vi hade fan varit tillsammans i över ett halvt år då och han kunde inte säga att han valde mig framför en tjej som han känt i två-tre veckor.
Jag kunde inte släppa det där riktigt utan gick runt och var lite små sur mot honom jämt. Fast jag trodde ändå att allt var bra mellan oss, Det var det tydligen inte. På vår 19månadersdag skickade han sms och sa att han ville ha paus. Jag blev sur för att han skickade sms istället för att ta det på telefon och tänkte driekt att det hade med den där tjejen att göra, jag loggade in på hans msn och kollade om han hade henne där (jag hade tagit bort henne några veckor innan) och såklart så hade han addat om henne. Under veckorna vi hade paus så jobbade jag och hade ständigt ont i magen av oro att han skulle göra något, vissa dagar kunde jag inte ens äta. Jag ringde honom och grät en kväll, det ända han sa va "om du bara ska grina så behöver du ju inte ringa". Det gjorde verkligen saken bättre, jag låg och grät till klockan tre, klockan sex gick jag upp och gick till jobbet. De två veckorna var nog den västa tiden i mitt liv. Kunde aldrig slappna av, mådde skit och sova kunde jag knappt. Jag ville verkligen bara att allt skulle bli som det var förut! Andra veckan på vår paus fick jag ett sms som gjorde så att mitt magont släppte rejält "jag ville bara säga att jag skiter i henne nu, hon är mupp". FYFAN VA GLAD JAG BLEV, en stor tyngd släppte från mina axlar och jag kände att jag inte behövde oroa mig längre. 
Midsommar helgen kom och jag skulle till husvagnen med min familj, min kille skulle till munkedal med sin. Allt kändes så bra igen och vi pratade i telefon som vanligt och jag kände mig bara så himla lycklig. Tills smset från min bästa killkompis kom "det finns saker som din kille borde berätta för dig om tjejen." Min värld rasade igen, för vilken gång har jag tappat räkningen på men iallafall. Jag ringde upp min kille och frågade var det handlade om, han sa att han inte ville ta det på telefon så på onsdagen veckan därpå åkte jag ner till honom. Han ville inte berätta det utan var rädd att jag skulle bli ledsen men tillslut fick jag veta att de hade haft sex. Jag sa kallt "hoppas att det var värt det." Det kändes så jävla bra att säga så. Jag sa också att när jag åkte hem därifrån så var det slut. Det fick helt enkelt räcka. Han blev väldigt ledsen och det var både jobbigt och skönt att se att han fattat vad han hade gjort och att det var fel. Vi hade en bra helg tillsammans sen åkte jag hem. Det var så konstigt att helt plötsligt vara singel, jag som hade haft pojkvän i nästan 20 månader. Det var konstigt att vara ensam. Det blev ett jävla fram och tillbaka om hur många gånger de hade haft sex och när, först var det två på pausen, sen var det tre, sen var det två innan och två under. Det visade sig ganska nyligen vara en lögn också. Det var fyra gånger innan pausen. Fattar inte varför jag inte kunde fått veta det från början så att vi hade sluppit de tjafs som blev.
Den andra november åkte han bort till thailand, jag saknade honom inte så farligt första veckan, men andra fyfan. Han var helt förändrad och jag kände att jag behövde den killen som jag känt mer än någonsin. Anledningen till att han blev förändrad var att han träffat en tjej som gjort honom lycklig, det gjorde ont att höra. Jag trodde att jag gjorde det också, men så lät det inte på honom.. När han kom hem kände jag att han var allt jag ville ha och att vi kunde glömma det som hänt. Han visste inte vad han ville och sa att han var tvungen att tänka. Jag tror att det var bra att han sa så, för som mina känslor åkt fram och tillbaka så hade det nog inte hållt utan vi hade varit tvugna att gå igenom "göraslut-perioden" en gång till. Det blev ett jävla tjafs om den där thailänderskan han skrev till henne att han älskade henne men till mig sa han att han inte menade. Han sa också att han slutat skriva det efter att jag bett honom men det hade han inte gjort upptäckte jag sen. Jag fattar inte varför han var tvungen att ljuga om så mycket. Det var mest det jag blev arg för. Inte för sakerna han gjorde utan att han bara inte kunde vara ärlig om dom. Alltid små lögner hela tiden. Fan, jag fattar inte att man kan göra såhär mot en person som man säger sig älska. Det är inte möjligt i min värld.
Det värsta är att jag fortfarande älskar denna person, jag gjorde inte slut för att jag slutade älska honom utan för att jag inte orkade bli sårad mer. Han förstörde mig, min syn på kärlek över huvudtaget. Jag trodde att det vi hade var riktig kärlek och jag kände mig verkligen lycklig och allt kändes så rätt. Jag hade kunnat spenderat resten av mitt liv med dig om du inte hade gjort såhär, så mycket älskade jag dig. Egentligen så vill jag verkligen hata dig, men det går uppenbarligen inte. Jag vill att vi ska kunna vara kompisar men det går inte heller. Det är för mycket känslor och det blir bara fel. Jag vet inte vad jag ska göra för att det ska funka, jag vill inte sluta prata med dig helt, jag vill kunna ringa och fråga hur det är och hur din dag har varit, men jag vet bara inte hur det ska funka.
Jag önskar att man kunde styra över sina egna känslor, då skulle jag inte sitta här med tårarna rinnandes ner för kinderna och känna mig förtvivlad över denna situation. Jag vill bara sluta älska dig, jag vill släppa dig och kunna gå vidare helt.
fan
varför?