en sorts kärlek

Död åt dig.
Allt är konstigt, jag känner mig konstig, ensam mest tror jag.
Saknar människor som gett mig kärlek. Det är inte rättvist, varken mot dem eller mig själv.
Det finns en, en person som sitter fast innanför min hjärnhinna och verkligen vägrar försvinna. Det känns inte okej, och det är defenitivt inte roligt. Jag finns nog inte ens på kartan. Så vafan ska jag göra?
ÅH
Död åt kärlek igen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0